Ge mig tillbaka kontrollen!

Jag orkar snart inte längre med att det är ångesten som har kontrollen över min kropp, själ och medvetande när det är jag själv som borde ha det.

Trött på att vakna på morgonen efter en okej natts sömn och sekunderna efter att ögonen slagits upp griper ångesten taget om kroppsdel efter kroppsdel...

Inte längre rädd

Det är lika gott att förlika sig med det, oavsett. Döden drabbar oss alla, det går inte att komma ifrån.

Jag är inte längre rädd, den kommer när dwn kommer, och är inget som går att förhindra. För vissa dröjer den längre, för andra kommer den tidigt, obegripligt tidigt.

Döden har alltid funnits i min närhet, men jag har nog aldrig lärt mig att hantera dess följder.

Min värsta fiende

Tiden, denna flyktiga företeelse som finns kring oss alla och styr våra liv osynligt men med järnhand.

Den är min värsta fiende, står aldrig på min sida och påminner mig ständigt om allt jag inte hunnit med, och hur lite av den som jag har kvar.

Hörde jag någon säga "Stoppa världen, jag vill stiga av" ?

Det väger aldrig jämnt

De säger " det är klart du ska säga vad du tycker ", men det blir ett jävla liv när jag är uppriktig. Att väga orden på vågskålen kontra risken att stöta sig med någon orkar jag inte med.

Mina åsikter är inte alltid bekväma, och de passar inte alla människor och det finns tre saker de känsliga kan göra:

1) Bita ihop och respektera min rätt att uttrycka min åsikt.
2) På ett trevligt sätt, utan gap och skrik, tala om att åsikten inte delas.
3) Sluta konversera med mig och/eller ta del av det jag framför, i tal eller skrift.

Det finns dagar jag bara väljer att backa och låta alla andra ta plats, men ta det inte för givet - aldrig!

28,5 (Sveket)

Den där gången på altanen när du skrek ut hans namn, han du träffat för en fika dagen innan. Varför reste jag mig inte och bara gick?

Vad hade jag att förlora? Redan då visste jag nog att vi passerat gränsen för att det inte skulle gå att fortsätta. Ändå stannade jag kvar.

Du var inte medveten om vad du gjort och skämdes som en hund när jag berättade, men din ursäkt var lam, ändå stannade jag kvar.

Tiden gick, du svek om och om igen, jag köpte dina ursäkter och tänkte att "det kan hända alla", men det hände inte bara, det var planerat.

Du reste bort, du hörde inte av dig under resan, när du kom hem packade du bara om och åkte igen - jag visste inget. Du ringde och beklagade dig att du var ensam, jag erbjöd mig att köra 20 mil till dig, men du erkände att det inte var mitt sällskap du egentligen ville ha, det var någon annans...

21,5

Världen rasar

Ett litet meddelande, en textrad och allt bara försvann.

Plötsligt fick lappen (jag hittade) så mycket större betydelse.

Plötsligt bestämde jag mig för att ge upp och inte längre kämpa.

Maniskt gjordes allt i ordning, allt skulle lämnas bakom mig, aldrig mer återvända.

Reaktionen blev inte vad jag väntat, långt mycket mer lättnad än jag trott.

Tre dagar senare, nytt liv, nytt allt. Tomhet tillsammans med lycka över att ha valt rätt väg.

Varför hjälpa den som stjälpt? Varför tog jag inte mer, varför gav jag efter (och lämnade det som var mitt)?

Ville iväg, ville bort, ville till det nya livet så snabbt. Minsta motståndet, minsta möjliga motstånd.

Aldrig ångrat, aldrig tvekat, aldrig trott det var det rätta men det skulle bara ske - inte utnyttjad en sekund till.

Nitton år senare finns såren kvar, nitton år senare har inget förändrats, livet har bara gått vidare.

Varför håller det förflutna sig kvar? Bara försvinn, bara försvinn.

En vändning

Med ljudet av Håkan Hellströmfilmen i bakgrunden konstaterar jag att jag en dag kommer att dö ensam, saknad av ingen, i ett tomrum. (bortglömd)

Till ljudet av Håkan Hellströmfilmen får jag åter skrivandet tillbaka i mina händer och hjärnan vill släppa ifrån sig allt som är gömt inne i minnets labyrint.