Den där gången på altanen när du skrek ut hans namn, han du träffat för en fika dagen innan. Varför reste jag mig inte och bara gick?
Vad hade jag att förlora? Redan då visste jag nog att vi passerat gränsen för att det inte skulle gå att fortsätta. Ändå stannade jag kvar.
Du var inte medveten om vad du gjort och skämdes som en hund när jag berättade, men din ursäkt var lam, ändå stannade jag kvar.
Tiden gick, du svek om och om igen, jag köpte dina ursäkter och tänkte att "det kan hända alla", men det hände inte bara, det var planerat.
Du reste bort, du hörde inte av dig under resan, när du kom hem packade du bara om och åkte igen - jag visste inget. Du ringde och beklagade dig att du var ensam, jag erbjöd mig att köra 20 mil till dig, men du erkände att det inte var mitt sällskap du egentligen ville ha, det var någon annans...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar