Jag orkar snart inte längre med att det är ångesten som har kontrollen över min kropp, själ och medvetande när det är jag själv som borde ha det.
Trött på att vakna på morgonen efter en okej natts sömn och sekunderna efter att ögonen slagits upp griper ångesten taget om kroppsdel efter kroppsdel...
Jag har tänkt svara på det här, så länge. Mest vet jag väl inte vad jag ska säga, mer än att det inte ska behöva vara så här, och att jag önskar att jag kunde göra någonting för dig. Jag kan inte förstå hur det är, min ångest fungerar inte så, den är inte konstant. Framförallt inte längre. Det var så länge jag inte vågade säga att jag kände någonting positivt, så länge som jag inte vågade lita till att jag inte hade vargarna i hälsenan, för att behöva erkänna att jag hade fel, att jag trodde på en strimma hopp, som visade sig vara illusion, skulle vara så mycket värre än att ha varit medveten om mörkret hela tiden. Men det handlar ju inte om mig. Jag vill bara säga att jag finns. Alltid och alltid. Jag vill inte att du ska vara rädd för att säga till om du behöver prata om sånt här, inte bara när det kommer upp, utan närsomhelst, när du behöver det. Jag vet att jag alltid pratar för mycket, men jag vill lyssna också. Jag vill få finnas för dig.
SvaraRaderaÄlskar dig.